Enligt de teorier som sir Isaac Newton formulerade på 1600-talet borde allt gå att förutse om man bara känner till alla, och då verkligen alla, förutsättningar.

Om världen fungerar på detta sätt, innebär det att om vi mäter tillräckligt noga; vind och temperatur överallt, varenda fjäril och dess intentioner, Jupiters gravitationspåverkan på objekt på jorden, med mera och matar in detta i våra prognosberäkningar, borde vi kunna beräkna vädret för varje tidpunkt i framtiden. Väderprognoser är redan ett ambitiöst, globalt projekt och vi använder oss av cirka 20 000 mätstationer på marken och i luften och därtill satelliter i omloppsbana. Vi mäter ofantligt mycket och samlar in enorma mängder data, men, om man ska se på det på ovan nämnda sätt, missar vi ändå det mesta av vad som sker. Detta blir snabbt oöverskådligt och ganska filosofiskt. Vi kan omöjligen hålla koll på precis allt som sker och det innebär att prognosens avvikelse från verkligheten kommer att växa ju längre vi beräknar. Det vi sysslar med är det man kallar deterministiskt kaos. Fysikern och meteorologen Edward Lorenz sammanfattade detta som: "Nutid förutsäger framtid, men estimerad nutid förutsäger inte ens nästan framtiden". Vi har en hel del hinder framför en perfekt prognos.